Kära Tomten, Jag heter Jessica och är nitton år gammal. Jag är blond, jättesöt och jättesnäll. Jag klagar eller ljuger aldrig.(Om du av någon anledning anser att jag klagat här i bloggen så har det bara varit på skoj!) Jag hittar aldrig på några som helst dumheter, tvärtom! Jag rentav gillar att hjälpa folk med det ena och det andra. Idag till exempel tog jag mig tid att hjälpa en tant och en farbror att lasta in deras matkassar i hissen. (JO, DET ÄR FAKTISKT SANT!) Jag tryckte även på deras våning, så de inte skulle behöva göra denna stora ansträngning. Den rara tanten belönade mitt agerande med en söt kaka som stillade min hunger.Jag ville bara berätta det här för dig, av ingen anledning alls. (Ingen som helst baktanke, jag lovar) God Jul!P.S Skickar med en kort önskelista, utifall att… Rosa skrivbordslampa, 125 krLimegrön skål/bunke, 35 krOrange våg, 125 krRosa/Limegröna skärbrädor, Pris okäntGräslig rosa adventsljusstake, ca 300 krBlommigt påslakanset (matchar min blommiga väggklocka) 250 krRosa/Grönt decilitermått, ca 20 krRosa disk och bestickställ, Pris okäntAllt finns på Åhléns. (Bara så du vet!)Sist men inte minst vill jag ha:En handdammsugare (Ju äldre man blir desto vuxnare saker vill man ha.)Jag tar gärna emot annat också. Örhängen och nagellack uppskattas alltid.P.S Jag har aldrig tvivlat på din existens.

Såg en snygg klänning inne på H&M. Inbillade mig att den snygga klänningen skulle se snygg ut på mig. Dessvärre såg jag ut som en falukorv iförd en sopsäck.Oerhört deprimerande.

ja vill se dej leka framför camen?-Jag vill inte leka i camen för dig?varför?-För jag är inte lika patetisk som du?e ja patetisk om ja tycker att du e attraherande som fan o frågar om du har lust o leka framför camen?- Ja?okok då vet jaJag säger då det... män.

Det var ju JAG som skulle stå leende vid hans sida.Nu är det ingen idé att fantisera längre när jag vet att hon finns.Ful är hon. Ungen likaså, som till synes inte är brås på sin far.HAH!

Huvudvärk idag.Ingen lust att plugga. Måste. Tenta på fredag.Sitter och dagdrömmer om framtiden.Är trött på folk som ger upp. Världen är redan full av loosers som ger upp. Minsta lilla motgång och de släpper allt. Bara sådär.Delvis är jag en looser som ger upp. Men jag har bestämt mig. Jag tänker inte ge upp. Jag tänker gå hela vägen.

Om föregående blogginlägg:Ibland förundras jag över hur djup jag kan vara.Ballt.

Batteriet till min iPod var slut idag. Jag blivit mer eller mindre beroende av att lyssna på musik när jag färdas genom stan. Åka tunnelbana utan musik är lika jobbigt som att åka skridskor utan skridskor på fötterna. Ni fattar, det är jobbigt.Som tur är finns det andra alternativ dagens moderniteter. Efter att rotat runt i rum efter rum fann jag den. Min gamla MiniDisc. Jag fann den i en plastpåse med fulladdat batteri, helt orörd från en svunnen tid.Min tunnelbaneresa blev en nostalgitripp. Md-skivorna jag satt och lyssnade på har inte blivit uppdaterade på flera år. Jag satt och lyssnade på låtar som jag glömt bort ens existerade. Gamla minnen väcktes till liv. Tog fram den ur fickan för att höja volymen. De var då jag insåg att människorna runt omkring mig kastade underliga blickar på mig och min nygamla kompis. Vad människorna bara inte visste, var att jag visste precis vad de tänkte. Kvinnan mitt emot mig rynkade på näsan även hon. Kort därefter drog hon fram en bärbar Cd-spelare ur sin väska och höjde volymen. Ingen reagerade.Tidigare under dagen såg jag en tjej med en kassettbandspelare i skolan. Ingen reagerade.Jag vet inte vad det är. Av någon anledning är MiniDiscen nästan antik. Det är pinsamt att visa sig offentligt med en MiniDisc i handen.Jag har tänkt på det här länge. Jag har nämligen själv reagerat som människorna runt omkring mig gjorde idag. Bärbara Cd-spelare och kassettbandspelare är hur rätt som helst idag. Inte MiniDiscen. Det var en fluga som förvann ut i tomma intet. Imorgon ska jag ladda min iPod och stoppa tillbaka MiniDiscen där den hör hemma: i en plastpåse under syrrans säng. De nostalgiska låtarna ska jag föra över till iPoden och låta alla minnen komma tillbaka. Igen, igen och igen.

Natten till idag sov jag hemma hos mig. Det var första gången på väldigt länge. Vaknade hela tiden. Vred på mig. Somnade. Vaknade igen.Jag funderar på att flytta hem till mamma. Det värsta är att jag menar allvar.Men det är egentligen en hemlis.