Jag vet inte var jag ska börja, jag vet inte hur jag ska börja. Efter hela tre månader, en vecka och tre dagar kommer jag hem, hem, hem! Flyget är bokat och allt är klart för hemfärd. Den 20:e juni klockan 21.45 landar jag på svensk mark.

Känslan är obeskrivlig.

VARFÖR SKA JAG ALLTID GÅ MISTE OM ALLT SPÄNNANDE?

Köpdjävulen fick mig att göra slut på alla mina tillgångar under förmiddagen. Som tur är får jag påfyllning i pengaväg på fredag.

Då är det dags igen.

Jag vet inte om glass med kola, choklad och lakritssås (jag kunde inte välja) var en lämplig lunch. Okej, jag vet att det inte var en lämplig lunch. Men termometern visade 29 (!) grader och jag kände att det skulle passa med något svalkande. 

Inte undra på att jag har gått upp i vikt.

Inatt härjade ett kraftigt åskoväder här i södra Finland. Egentligen hade jag tänkt gå och lägga mig, men istället drog jag gardinerna åt sidan, satte mig ner på min skrivbordsstol, satte iPoden på shuffle och lät mitt huvud vila mot mina kupade händer. Himlen gick från ljusgrå till mörkgrå och från mörkgrå till svart. För rädd för att klä på mig satt jag där, halvnaken framför fönstret och försökte få Bono att övertyga mig om att det var en beautiful day*.

Rädd som en hare satt jag där, ensam i mitt kolsvarta rum mitt i natten och önskade att jag kunde få hålla någon i handen.

*Night

Häromdagen fick jag en förfrågan att vara vikarie i musik i Engelbrektsskolan i Stockholm. Hur jag lyckades få en sådan förfrågan har jag inte den blekaste aning om.

Jag undrar hur det hade slutat om jag hade haft möjligheten att tacka ja.

Idag har jag fått uppleva allt från förberedelser till städning av två 7-års kalas. Jag orkar inte skriva annat än att jag är helt slut.