För ett par timmar sedan hittade jag en våg. Enligt just den vågen har jag gått upp i vikt. Om det inte är fel på den där vågen, så väger jag i dagsläget mer än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv.

Och det känns tamejfan inte bra någonstans.

"Du är helt bäst! Du är den bästa au-pairen vi någonsin haft!"

Det kan vara värt att påpeka att jag är familjens andra au-pair, men ändå, jag är bäst och det värmer.

Slog upp ögonen mitt i natten och såg en rödvinbärspaj framför mig.  Snart har pajen blivit verklighet, den står inne i ugnen och gräddas.

Jag som inte ens är särskilt förtjust i rödvinbärspaj.

Var påväg till affären för en stund sedan då en förbicyklande man saktade ner sin cykel och började överösa mig med komplimanger: "You are beauuutiful, wooooow... amaaazing... so beauuutiful!"


Istället att tacka för de något överdrivna komplimangerna reagerade jag genom att skratta den stackars mannen rakt upp i ansiktet. Detta störde uppenbarligen inte honom, han fortsatte nämligen förklara sin nyfunna kärlek till mig: "Wooow, looovely! I looove youuu!" Han avslutade det hela med en slängkyss och trampade sedan sakta iväg på sin cykel. Kvar stod jag och skrattade fram Thahahahank youhuhuhu...

Idag fick jag besök av ingen mindre än min käre far. Besöket var kort men intensivt och gick egentligen bara ut på att jag skulle få dumpa av en massa kläder och prylar som jag inte behöver här.

I samma skeende som jag (okej, pappa) ställde in mina väskor i bakluckan på bilen och körde iväg, kände jag plötsligt hur en del av mig också for iväg.

Nu är det inte många veckor kvar.

Vid lunchtid lyckades jag med en ofrivillig repris av torsdagens händelser. Denna gång var skumpan utbytt mot ett halvt glas rödvin.

Jag greppade tag i glaset, förde det mot min mun och hörde samtidigt en röst i mitt huvud säga "Here we go again..."

Hela gårdagen spenderades på ett 1-års kalas i en mindre finsk stad*. Jag hade det ganska trevligt för en gångs skull. Jag önskar att jag kunde säga att det var själva kalasets förtjänst, men så var inte fallet.

Det behövdes inte många klunkar champagne innan jag märkte att min motorik försämrades markant, mina kinder blossade upp i en röd ton och att jag insåg att jag fastnade med blicken i parkettgolvet upprepade gånger. Längre än så kom jag visserligen aldrig. Jag var vuxen nog att avsluta det jag precis lyckades påbörja. Tur var väl det, jag var i själva verket den enda som kom någon vart på ett glas champagne under gårdagens eftermiddag.


* Håla.

Påväg in till stan imorse fick busschaffisen för sig att tvärnita mitt på motorvägen. Passagerare flög till höger och vänster och i mitten av bussen satt jag hoppades på mera kaos, vilket jag (tyvärr) inte fick.

Väl inne i stan uträttade jag ett par ärenden och passade samtidigt på att handla kläder på H&M:s barnavdelning. Inte till barnen om ni trodde det, utan till mig själv. Billigt och hur bra som helst.

En stund senare sprang jag (nästan) in i ingen mindre än Simo Santapukki, som är en av nationalhjältarna i det finska bandet Apulanta, för er som inte är insatta i finsk musik.

Kort därefter knatade jag in i en matbutik och handlade lunch i form av ett dubbelpack med kakor. Jag blev mätt och belåten på endast ett av dessa och nu sitter jag här, framför datorn. Som vanligt.