"Hej då, vi ses!"

- "Det gör vi, hej då!"

Jag tror hon genomskådade min lögn när jag sa "Vi ses" med tom blick och tillgjort leende. Jag genomskådade ialla fall hennes lögn när hon sa "Det gör vi", för det gjorde vi inte.
 
Det var sista gången vi sågs.

Om den här dagen kommer gå lika sakta som gårdagen gjorde, kommer detta bli världens längsta vecka.

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, sägs det. Jag har väntat och väntat. Jag har väntat länge. Utan mitt tålamod hade det inte gått hela vägen. Än är jag inte framme och Miss Patience börjar bli trött på att vänta. Och längta.

Jag vill hem nu god-damn-it.

Jag och kidsen brukar roa oss med att spela brädspelet Jakten på den försvunna diamanten då och då. Varje gång diamanten hamnat i mina händer måste jag erkänna att jag reagerat som Nemi här ovan. Det är ju en DIAMANT!

Idag är det söndagen den tionde juni. Det betyder att jag befunnit mig i Finland i exakt tre månader.

Och så till det stressiga konstaterandet:

Om månaderna fortsätter löpa på i denna takt är det inte många månader kvar tills det enda som kvarstår av mig är ett minnesmonument i form utav en gravsten.

Gulp.

Unge 1: (På väg ut) ”Jag måste ha min telefon med mig.”

Jag: ”Vänta, jag kan hämta den.”

Unge 1: ”Tack, vad snäll du är.”

Jag: (till unge 2) ”Kan du hämta telefonen som är på övervåningen?”

Unge 2: ”Gör det själv!”

Jag: ”Men snääällaaa?”

Unge 2: (suckar) ”Jaja, okej då.”

(Unge 2 hämtar telefonen och ger den till mig som i sin tur lämnar över den till unge 1).

Jag: ”Här har du den, varsågod!”

Unge 1: ”Och jag som just skulle berömma dig för att jag alltid trott att du gör allting helt själv.”

Han väckte mig innan solen gått upp. Jag slog upp mina ögon. Mumlade. Han såg på mig och log. Jag log tillbaka. Jag vände på mig. Mumlade. Hans arm tog tag om min midja. ”God morgon, Jessica.” Jag mumlade. Somnade.

Vaknade två timmar senare. Ensam. Satte mig upp. Gäspade. Och insåg att jag legat sked med en 6-årig pojke.

Det bjöds på första klassens underhållning igår på ett fullsatt stadion. Inte nog med att Finland vann matchen med 2-0, en berguv flög helt plötsligt in på planen och matchen fick avbrytas. Ugglan tycktes inte ha någon som helst brådis, den flög runt på stadion och vilade sig emellanåt på målen. Tillslut beslutade sig ugglan för att slå sig ner precis utanför planen och matchen kunde fortsätta. Publiken jublade och stämningen var på topp.

Vinsten firade jag med en (efterlängtad!) öl på en uteservering. Än en gång känner jag mig lycklig. Jättelycklig.

Ikväll ska jag, som egentligen ger fan i allt vad fotboll heter, stå på Olympiastadion i centrala Helsingfors och se på EM-kvalmatchen mellan Finland-Belgien. Jag har fått en dyr biljett helt gratis. Och gratis är ju kul.